För några månader sedan så skrev jag om hur jobbigt det var att känna sig dum hela tiden och att folket runt omkring dig inte förstår att du faktiskt är smart. Hur jobbigt det är när man aldrig i hela sitt liv varit "dum" i skolan och helt plötsligt förstår man inte någonting över huvudtaget! Man måste ständigt fråga, "vad gör vi nu?", "vad sa han?", "jag förstår inte". Det är en av de svåritheterna jag haft här, även om det kanske känns som ett i-landsproblem eller skryt, men sanningen är att jag vet att jag är smart och är van vid att vara det så när man helt plötsligt blir skrattad åt för att man inte förstår är värre än vad man kan tro. De menar så klart inget illa när de skrattar - det är ju faktikst roligt, hade gjort samma sak - och det är inget jag blir ledsen över, snarare frustrerad.

 

Men, i samma takt med att min spanska går framåt så kan jag visa mycket tydligare att jag vet saker och kan en hel del. I förra veckan när vi hade genetik på biologin (vilket jag tycker är galet kul) så kunde jag svara på frågor (på spanska woho) innan resten av klassen ens förstått vad läraren sa. Fick till och med kommentaren: "La Sueca esta re inteligente!", "svenskan är ju jättesmart!". Och ni kan nog inte tänka er hur bra det kändes!! Samma sak i matte, när det inte är för mycket läsförståelse så är jag klar lika snabbt som klassens mattegeni, vilket också känns otroligt skönt. Natur skadade mig för livet på sex månader...