I söndags när var jag på väg hem från el centro (dvs mitten av stan) efter fika med min kontaktperson så hände något - för mig - ganska otroligt. Satte mig i bakre delen av bussen för en gångsskull och la märke till hur mycket folk det va klockan åtta på en söndagskväll. Tog mig några minuter att förstå - det va fotbollsdags. Sista busshållplatsen (det vill säga, min station) ligger precis bredvid Córdobas huvudarena (Globen eller Friends arena kan den jämföras) och på bussen satt folk från båda lagen (har dock ingen aning om vilka som spelade men de hade olika tröjor på sig heh).

 

I början så satt det några killar allra längst bak och småsjöng vad jag trodde va hejarramsor (fick senare reda på att det va helt vanliga sånger). Samtidigt som jag hade gått på bussen gick en mamma på med sina två barn och flickan (~5) blir av sin mamma uppmuntrad att sjunga med killarna. Hon (som var liten och inte har några gränser för hur högt man ska sjunga, det är högt eller inte alls) kunde varje ord till varje sång och tillslut så sjunger halva bussen.

 

MEN i det här landet, när man sjunger, går det inte att bara göra det med sin röst. Nej här gäller det att höras så mycket som möjligt så det klappades, slogs på fönster och ropades mellan orden. För svensken som aldrig varit med om något sådant tidigare (och var på lite dåligt humör) var det helt otroligt. Framför mig pratade främlingar med varandra (om vad har jag ingen aning om), bakom mig sjöngs det och mitt i allt satt lilla jag. 17 vårar från Svearike, 12 500 kilometer hemifrån och kunde inte sluta le - mungiporna hade inte kunnat peka neråt hur mycket jag än hade kunnat försöka.

 

Det va med sprätt i benen jag promenerade hem från busstationen.